Du är här:Start > Blogg

13 sep tisdag

Vem är du?

I vår församling har vi börjat arbetet med att skriva en visionsformulering.

I sämsta fall blir en sådan text något man fixar till för att det ska finnas, en fin slogan men utan djupare innebörd. I bästa fall lyckas man precisera vilka man är och vill vara i några enkla ord eller fraser. Då kan visionsformuleringen bli något som hela tiden påminner om vad man innerst inne längtar efter och ge fokus till det man gör och prioriterar som församling.

För att det ska bra måste man ta rejäl tid till att ställa frågor som: Vilka är vi? Vilka vill vi bli? Vad är allra viktigast för oss? Vad är viktigt men inte allra viktigast? Hur ser min drömförsamling ut? Hur ska vi nå dit? m.m.

Arbetet med dessa frågor är väldigt nyttigt men faktiskt också rätt så påfrestande om det ska bli på riktigt.

Ta det som en övning, om du vill, att ställa samma typ av frågor till dig själv och dina nära relationer så tror jag att du förstår vad jag menar.

Vem är du? Vad vill du bli? Vad är allra viktigast för dig, egentligen? Lägger du din tid och din kraft på det som du tycker är allra viktigast? Vilka steg kan du ta för att i närtid komma närmare den du vill bli?

Ganska närgående och uppfordrande frågor eller hur!? Jag tror att det är väldigt viktigt att låta dom frågorna få utrymme någongång i alla fall. Vi kan inte gå runt och fundera på vilka vi är hela tiden, det skulle snart bli osunt och oproduktivt. Som att man ständigt gick med blicken mot sin egen navel.

Men att då och då stanna upp för att se var man är på väg och om det är dit man egentligen vill är en utmaning som vi alla skulle behöva ta oss ann.

Kanske du ska göra det precis idag?

/ Kenneth

5 aug onsdag

Gästblogg från en av våra missionärer!

Frid! Här kommer en hälsning från en av de missionärer som vi stöder. Vi skulle ha fått träffa honom för ett tag sedan men Corona sätter stopp. Kom ihåg att be för de som arbetar för evangelium i andra länder.

 

Det finns många substantiv som beskrivs som “levande" i Bibeln, Guds Ord är levande och skarpt, den första människan fick en livsande och blev en levande varelse. Djuren beskrivs som levande varelser också. De troende beskrivs som levande stenar, och Jesus beskrivs som en levande sten ' Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus. ‘ Första Petrusbrevet 2:4-5

Jag är inte biolog men jag kan notera vissa egenskaper som levande varelser har: de andas, de växer, de förnyas och de har något slags utbyte med sin omgivning. Vi är kallade för “levande stenar”, alltså levande stenar i Guds hus, samma hus som kallas för Kyrkan, och med detta menar jag inte kyrkolokalen. Detta innebär att vi är skapade och kallade till att växa i både andlig mognad och styrka, som individer och som grupp. Men vi är också kallade att växa i antal genom att peka på Jesus och göra alla folk till lärjungar. Det är bra att komma ihåg att alla folk behöver inte vara hela jordens befolkning för mig, "alla folk" börjar med de som står närmast mig, familj, grannar, vänner, folk som jag träffar ute i samhället osv Vi har också ett ansvar att nå ut utanför vår bekvämlighets zon och vara vittnen för Jesus i andra kulturer och länder.Jesus talade om vikten av att göra en ljuskälla synlig, man döljer inte ljuset där det inte syns. Han har gett oss som gåvor till varandra inom församlingen så att vi ska stödja, styrka och uppmuntra varandra. Mina nådegåvor är inte för min egen nytta, de är till för församlingen. Och på samma sätt borde församlingen vara ett ljus mitt i samhället, för att sprida kärlek, hjälpa de som har olika behov och för att peka på Jesus. Paulus berättar hur han vill spegla Guds ljus genom att vända sitt ansikte till Honom, det betyder att han vill få sin styrka och ledning uppifrån. På det sättet kan han förmedla det som han har fått till alla de som han träffar både inom och utanför församlingen.En levande sten är som en biologisk cell, den växer och förökar sig för att bygga något större. Jag vill hålla blicken fäst vid Jesus och låta honom komma med tillväxten i mig som levande sten. Det är viktigt att komma ihåg det, det är “Jag” som fäster blicken på Honom men det är “Han” som ger tillväxten.En levande sten växer och interagerar positivt med sin omgivning. Sluta inte växa, sluta inte leva!

/Mario

5 feb onsdag

När det finaste blir det värsta

Så har vi den senaste tiden igen påmints om tragedierna som utspelade sig i Filiadefiaförsamlingen i Knutby. En församlingsmiljö som spårar ur så pass att det slutar i mord. Mina frågor är många och man ransakar sig själv och sitt sammanhang för att se om det finns tendenser som inte är sunda.

Kanske är detta då det "goda" som kan komma ur detta frukansvärda exempel. Att de som är ledare i församlingar tittar sig i spegeln och gör upp med fula trix, att medlemmar inte låter sig hunsas av någon för att den har blivit vald till ledare i sin församling. Att man inte låter konstigheter normaliseras utan reagerar.

För sanningen är den att alla gemenskaper kan bli unkna. Vi är människor och det är farligt att tro att just jag, just vi, är imuna mot felaktigheter.

Med detta sagt vill inte jag leva mitt liv i rädsla. För det kan man göra, man kan sluta sig, inte släppa någon in på livet, inte hänge sig, riskera något, inte älska av rädsla för att bli sårad. Då har man tappat tron, tron på kärleken, eller familj eller församling och det är en svår förlust.

Vi är skapade till gemenskap, till Gud och varandra. Det är det finaste och mest tillfreddställande som finns.Om du inte tror mig kolla in Grant studien.

https://news.harvard.edu/gazette/story/2017/04/over-nearly-80-years-harvard-study-has-been-showing-how-to-live-a-healthy-and-happy-life/

Människor som blir isolerade, saknar långa stabila kärleksfulla relationer, har sämre hälsa, beskriver sig som mindre lyckliga, till och med dör tidigare.

Kristen gemenskap är vacker, inte alltid på ytan, men under ytan finns en kärlek som inte bara kommer från oss människor utan från Gud. Den ger oss möjligheten att inte fastna vid våra olikheter, att kunna ge något av oss själva till andra med ibland den enda gemensamma nämnaren att vi bekänner vår tro på Jesus Kristus som Guds son.

Det som är det allra viktigaste och finaste i livet kan bli till det värsta när det blir fel. Inget sårar så mycket som bitska ord av dom som skulle älska.

Relationer är svårt men låt oss aldrig sluta tro på att det går att leva i stabila kärleksfulla överlåtna relationer.

Till sist uppmanar jag till bön för alla inblandade i det som hände i Knutby och skckar med ett citat och en länk till en bra artikel från Joel Halldorf.

"Irenaeus konstaterade redan på 100-talet att det var så sekterna
jobbade. Tänk dig, skrev han, en mosaik som föreställer en kung.
Fanatikerna tar bitarna och arrangerar om dem, så att de liknar en räv. Det är därför Knutby är så förvirrande för oss pingstvänner: vi känner igen bitarna, men inte bilden".

https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/-knutby-ar-forvirrande-for-oss-pingstvanner/

21 jan tisdag

Ordna en plats för Gud i ditt liv

I veckan som gått har vi haft extra bön i församlingen. Vi har velat göra i ordning  en plats där vi som församling samlas för att söka Gud. Be Gud om vägledning, tröst, hopp, allt som vi behöver för året som ligger framför.

Jag tänker ungefär att vi som församling måste vara ett pågående mirakel för att saker ska fungera. Jag menar vad är det som gör människors hjärtan så generösa att man månad efter månad år efter år ger av sin tid och resurser för att en kristen församling ska kunna bedriva sin verksamhet?

Det finns inget annat svar som håller över tid än att Gud har fått prägla människor. Gjort dom generösa, tålmodiga, kärleksfulla m.m. Intressen investerar vi i så länge dom underhåller eller känns meningsfulla på andra sätt. För dem som blivit formade av Gud sträcker sig engagemanget ändå längre. Det är inte bara när man upplever arbetet lustfyllt och tillfredsställande som man håller på, när man ser att arbetet är meningsfullt som man fortsätter.

Arbetet för Gud måste bottna i något ännu djupare, i erfarenheten av Guds ofattbara och gränslösa kärlek till mig. Jag, med allt vad jag är, är älskad, dyrbar inför allsmäktig Gud.

Var kan man vinna en sådan insikt? Som präglar så djupt att det inte går att tvätta bort? Även den är en gåva från Gud. Gud kallar oss till sig och vi kan säga ja eller vända oss bort från Guds kärlek. Skapa en plats i ditt liv där du ger Gud tillträde. Naturligtvis ska vi gå till gudstjänst om vi vill följa Kristus, men också, låt det finnas en plats i din vardag där du gör plats för Gud. Investera där så tror jag med tiden att du kommer att  erfara en närvaro och frid över ditt liv som något kan tränga undan de röster av ofrid och hopplöshet vi ständigt hör runtomkring oss.

Genom profeten Jeremia säger Gud "Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp". Jer 29:11

26 nov tisdag

Medlemskap?

Vad spelar det för roll om man är medlem i en församling som vår eller inte? Vad betyder det ens? Är inte engagemanget det viktiga? Att man faktiskt kommer och är med och stöttar med tid och resurser?

På sätt och vis är det riktigt. Att vara del av en kristen församling är inte bara att skriva på formuläret för medlemsintagning och sedan har man gjort det som förväntas av en. Bibeln är mycket klar med att församlingen består av levande stenar som var och en är ett aktivt stöd för varandra på det unika sätt och med de unika förutsättningar som bara den personen har. Alla behövs och det finns inte egentligen grader av vem som är viktigare än någon annan även om vi får olika uppgifter och ansvar. Ingen kan backa undan och säga att man inte behövs eller att det inte spelar någon roll om man är med och tjänar, hur litet det än må se ut. Gud har nämligen sitt öga vänt till alla dom som med sina hjärtan tjänar honom. Herren ser och belönar allt som du gör även när det verkar som att ingen annan ser eller uppskattar det.

Vi vet också från vad Jesus berättar i Mark kapitel 12 att Gud inte värderar som vi vanligen gör.

41 Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. 42 Där kom också en fattig änka och lade i två små kopparmynt, ett par ören. 43 Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. 44 Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt som hon hade att leva på."

Mest avgörande för vår tjänst inför Gud verkar inte vara storleken på gåvan eller uppmärksamheten som gärningen/gåvan får offentligt utan att vi ger villigt och glatt det vi har till Gud. Vare sig det handlar om pengar, de gåvor och talanger vi har eller tid eller annat som vi har att ge. Gud älskar en glad givare!

Ok, men måste man vara medlem i en förening för att vara med och ge och bidra? Nej, men det är ett bättre (mer fullödigt) uttryck för nya testamentets lära om församlingen att man är med och tar ansvar för det församlingen har gemensamt.   

Att sitta ihop som levande stenar i ett bygge är både en “andlig” sak och en “materiell, konkret” (pengar, anställningar, fastigheter, städning, fikagrupper osv.) sak. Det andliga är inte det egentligen viktiga och det materiella ett nödvändigt ont. Nej, allt det vi gör tillsammans både det andliga och när vi tar ansvar för materiella saker är uttryck för en och samma kärlek till Gud. Detta gör vi i formen av en förening där alla medlemmar bjuds med att vara med och ta ansvar för och påverka både andligt och materiellt.

Grunden för medlemskapet är dopet som är den avgörande punkt då man mognat till och bestämt sig för att man vill följa Jesus. Genom att var och en personligen har gett Jesus företräde i sitt liv blir det en harmoni i det gemensamma församlingsbygget som hålls samman av den som är huvudet för församlingen: Jesus Kristus.

Välkommen att vara med!

12 nov tisdag

Lejonet och Lammet

Bilderna av Gud i bibeln är långt ifrån entydiga. Tvärtom är de så mångfacetterade att vi kan ha svårt att ta in att det handlar om beskrivningar av en och samma personliga verklighet.

Bredden av bilder och begrepp för Gud utmanar vår vilja att boxa in och kontrollera vad Gud är eller inte är, bör eller inte bör vara. Om vi faller för frestelsen att vilja förenkla saker och ting för mycket, göra Gud enkel och helt begriplig. Då reduceras lätt Gud från den dynamiska verklighet som vi står i respekt, vördnad, lydnad inför. Till en behändig övernaturlig kraft som anpassar sig till våra värderingar.

I en sång som jag lyssnat, sjungit och spelat på ett bra tag nu finns det två bilder av Gud som kan tyckas vara direkta motsatser till varandra. De är tagna från Uppenbarelseboken kapitel 5 där vi läser hur Jesus Kristus både är Lejonet av Juda som har segrat, och lammet som blivit slaktat. Det ryms alltså sanningar om Gud både som segraren som vinner genom kraft och styrka och om Gud som offer för maktens brutala våld. Gud som låter sig brytas ner och genom denna smärtsamma död vinner Gud en evig seger.

Kan vi ha båda bilderna verkliga för oss samtidigt? I våra böner, i våra familjer, vårt församlingsliv?

Gud: Som övervinner ondskan genom att lägga ner allt försvar och låta sig utsättas för våldets logik, utan att öppna sin mun till försvar.

Gud: Som ska döma inte bara ondskan och döden utan alla levande och döda. Vars vrede över ondskan är outhärdlig. Som ryter från sin tron. En stridsman som strider för sitt folk.

Jesus lät sig brytas ner men besegrade döden och uppstod igen. Vi som följer honom är kallade att gå samma väg och inte ta makten i egna händer, lida med honom om det krävs. Det är dock inte samma sak som att acceptera allt som kommer ens väg utan att reagera. Jesus säger till sina lärjungar:

Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över fiendens hela välde. Ingenting ska någonsin skada er. Luk 10:19

Det finns en ond verklighet verksam i världen vars mål är att förstöra livet så mycket den kan. Om du är kristen står du under Guds beskydd och har fått Guds auktoritet att i Jesu namn stå emot ondskan när den står vid tröskeln till ditt hus.

Även detta är en naturlig konsekvens av att vi kallar Gud mest av allt kärlek. Guds kärlek är en förtärande eld mot allt som vill förstöra hans goda skapelse.

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på hela Guds vapenrustning, den innehåller både delar till försvar och till attack (Efesierbrevet kapitel 6).

Gud frid önskar jag er!

Om bloggen

Här skriver församlingens pastor Kenneth Mattebo.